Spöken
Ibland vill jag inte känna alls. Ibland vill jag bara försvinna.
Jag kan fortfarande höra deras skrikande vrål i mina öron och deras knytnävar i mitt ansikte. Jag kan fortfarande höra hur mina revben krossas i min kropp.
Ibland undrar jag om någonting är värt det, egentligen, att fortsätta kämpa när allt bara är en enda ond cirkel. Jag ser dem ibland, på gatan, och de följer efter mig tills de tröttnat på att skrämma slaget på mig. Och jag går hem, skräckslaget med hjärnan fylld av paranoia. De besöker mig i mitt sinne, säger åt mig att göra saker. Mot mig själv. Mot andra. Mot andra så jag inte behöver göra något på mig själv. Jag blir tillsagd att tortera, jag blir tillsagd att mörda. Att avsluta en människas liv bara för att slippa mina spöken.
De hälsar på mig i mina mardrömmar. De låser sig fast i mina lungor.
